Jaha, helt plötsligt var man fem år igen. Och direkt fick man börja på dagis. Statligt dagis.
Jag gick på kurs i förra veckan. "Översiktskurs i svenskt utvecklingsarbete" skulle det handla om. Trodde jag.
De två första dagarna gick rätt så bra. Då var var en snäll farbror som höll i det hela, han behandlade mig och de andra kursdeltagarna som åtminstone femtonåringar. Det var trevligt. De andra kursdeltagarna var från Gotland. De pratade roligt. Jag ville skrika "rauk!" och "keno!". Vi fikade; mackor, bullar, kaffe, kakor, frukt.
Men i faggorna lurade hon. Dagisfröken.
När vi kommer in i "klassrummet" på morgonen den tredje dagen hör man ljudet av musik i rummet. Det har det aldrig varit tidigare. Det är lugn musik, "rogivande", Norah Jones på valium. Mitt i rummet står Dagisfröken. Hon ler, jeansen sitter högt och stelt, leendet likaså.
På borden ligger stora vita ark. Och kritor. Dörren smäller igen bakom oss. "Jag tycker det är så härligt med musik i ett rum", säger Dagisfröken likt en kastrerad Ernst Kirschteiger.
Efter det är allt ett enda dimmigt töcken. Jag minns bara fragment. Det ritades färglada cirklar. Det skrevs lappar, och man fick presentera sin favoritmaträtt. Någon sa "tacopaj". Sen var det fruktstund.
Jag har inte sett gotlänningarna sen dess.
PS. Jag kommer ner till Lund helgen efter påsk, alltså 28-30 mars, vore kul dra ihop en festlighet eller nåt då?