Med detta inlägg tänkte jag försöka starta en serie inlägg som ni gärna får fylla på. I inlägget beskriver man helt enkelt något man gillar, stort som smått, högt som lågt, stort som smått - gärna käpphästar i livet.
Jag tänkte inleda med att hylla det
effektiva berättandets konst. Jag har säkert sjungit dess lov tidigare, men känner att jag inte tjatat om det på ett tag, käpphästen hade nästan fallit i glömska. Tills jag häromdagen plockade ner boken Doppler av Erlend Loe från Mads bokhylla. Jag har läst en del av Loe förut, men av någon anledning inte lyckats riva av Doppler tidigare.
Boken är, som ni säkert vet, en mycket underhållande, absurd historia, både ytlig och djup på samma gång, och - inte minst - berättad på ett föredömligt effektivt vis. Och då menar jag inte att Doppler är en fantastisk bok, men att på dryga 150 sidor lyckas Loe säga och berätta mer än vad de flesta andra lyckas mjölka ur sina hjärnor över 570 sidor.
I dessa tider känns det extra angeläget att uppmärksamma det effektiva berättandet och hylla dess utövare. Nuförtiden ska ju allt dras ut och förstoras i astronomiska längder och bredder. I Hollywood är det tydligen dödstraff för filmer under 3,40 h, och teve-serierna ska helst aldrig ha ett slut, de ska pågå för evigt, helst ska de ha fyra, fem icke-slut. Och gärna några menlösa spin-offs. Säger jag svenska Melodifestivalen (den femte årstiden!) och trenden med Lars Norén-tjocka memoarer så behöver jag inte ens förklara närmare vad jag menar.
En bra, effektiv, berättare lyckas berätta en historia, bygga upp en värld, skapa en stämning, utan att behöva sätta ord på varje känsla, färg, rörelse, konversation. En stor del av historien kan förmedlas mellan raderna och orden.
Med vissa undantag så gäller således följande: Böcker ska inte behöva överstiga 300 sidor. Filmer ska inte behöva överstiga 1,50 h.
Tack, men nej tack. Inget onödigt ord- eller bildbajsande.
Marginalmalte, dvs Martin & Martin, aka Falken och Ingo, får till 2/2/2012 på sig.
