Nu talar Bror ”Bunta” Wahlroos sekreterare ut
Hon tog hand om kanslichefens smutstvätt, överraskade honom i de delikataste situationer, såg supandet och mobbandet och kände till gubbarnas kvinnoaffärer. Men hon minns sin chef Bror Wahlroos med värme och respekt.
– Jag skulle inte berätta allt det jag nu tänker göra om jag inte var alldeles säker på att ”Bunta” där i sin himmel sitter och skrockar och gnuggar händerna av förtjusning.
– Han var ju sådan. Ju värre historier desto bättre.
Livet i Handels- och industriministeriets korridorer vid Alexandersgatan fick ny aktualitet när boken om Björn Wahlroos publicerades förra veckan. I den finns ett kapitel också om fadern Bror Wahlroos yviga eskapader.
Hbl möter Pirkko Pasanen, Wahlroos ex-sekreterare på restaurang Kosmos. Här under kristallkronorna, som knappt syntes genom tobaksröken, satt politiker, journalister, statens högsta tjänstemän och konstnärer. Det var sjuttiotal, ett årtionde som i sin frivola uppsluppenhet påminde om tjugotalet. Luncherna kunde på den tiden lätt dra ut från klockan tolv till midnatt.
Det var här man ofta också kunde möta Bror Wahlroos.
I dag är Pasanen pensionerad från justitieministeriet dit hon senare kom som sekreterare åt minister Kristian Gestrin.
– Wahlroos hade ett oerhört snabbt intellekt och en otålighet med alla som var dummare.
– Oberoende hur full Bunta var kunde han blixtsnabbt ögna igenom en A4:a och hitta minsta skrivfel, minns Pasanen.
Omtumlande möte
Hennes första möte med Wahlroos skedde 1973. Han hade redan då befäst sitt rykte som renässansfursten på Handels- och industriministeriet. Av många betraktad som en viktigare person än ministern. Pasanen var mammaledig när hon hörde om det lediga sekreterarjobbet. Problemet var att Wahlroos förutsatte flytande kunskaper i svenska. Det hade hon inte, men kanslichefen ville ändå träffa den unga damen som han blivit så varmt rekommenderad.
– Plötsligt ser jag framför mig en stor cigarr- och konjaksdoftande gestalt som fyller dörröppningen. Vau! Vilken härlig doft, tänkte jag.
”Parti!” röt Wahlroos lakoniskt.
Det var den enda ”frågan” kanslichefen ställde under anställningsintervjun.
– Jag bekände att hela familjen röstade på socialdemokraten Lasse Lehtinen, som var min småkusin.
– ”Den nollan” grymtade han. Alla var ju ”nollor” och ”idioter” i hans värld. Ändå kunde han umgås med Lasse hur bra som helst. Jag trodde förstås att det var kört med jobbet, men tre veckor senare ville han träffa mig en gång till. ”När kan ni börja?”, var hans enda fråga den gången.
– Att jag inte kunde svenska hade inte längre någon betydelse, Wahlroos lovade sköta den biten i mitt ställe.
Pirkko Pasanen skulle få uppleva tre turbulenta men spännande år i sin ”farstu”, som hon kallade rummet utanför kanslichefens. Senare i karriären kunde hon undervisa gulnäbbar i sekreterarbranschen om att ”till sekreterarens arbetsuppgifter hör allt, utom att gå i säng med bossen.”
Det senare var inte en självklarhet i 70-talets Finland.
Knäppte på fingrarna
– Början var hemsk. Jag var en landsflicka och han var på mig hela tiden. Ibland jagades jag runt skrivbordet, men jag sade ifrån och knäppte honom på fingrarna och efter det respekterade han mig.
– Läget blev bättre när han fick en ”personlig assistent”. Hon gick under benämningen ”den lilla svarta” och var att beteckna som hans sällskapsdam, några riktiga arbetsuppgifter hade hon inte.
Han tog henne med på alla representationsuppdrag och resor och det väckte förstås anstöt, men han ville chockera och provocera.
Det hände att Pasanen överraskade paret i mycket intima situationer på ministeriet.
– Alla visste vad hon var för en. Det hände både en och annan gång att jag svarade i telefonen när mannen i andra ändan trodde att han talade med ”den lilla svarta” och började dra sig till minnes hur underbart ”vi” hade haft det samma natt. Det var alltid lika roligt att avsluta med ett ”jag tror du talar med fel person”.
– På den tiden var Utrikesministeriet inrymt i statsrådsborgen mitt-emot och det berättades att tjänstemännen sålde biljetter för tio mark åt den som ville ställa sig i ett fönster och se vad kanslichefen och ”den lilla svarta” höll på med. Det var en urban legend, men det stämmer att han aldrig drog för gardinerna.
Till nackdelarna hörde att Pasanen hade lika korpsvart hår som ”den lilla svarta” och de två förväxlades ofta.
– Det var väl ett pris jag fick betala.
Öl i ottan
Pirkko Pasanen hade order om att infinna sig på jobbet prick halv åtta varje morgon. Kanslichefen inledde sin dag med en mellanöl klockan halv fem innan han gick ut med hunden.
– Han berättade att han gick och läste medan hunden uträttade sitt.
– Först gick vi igenom dagens program och klockan åtta brukade de första gästerna anlända. Då skulle jag komma med brickan. Otaliga gånger bad jag om att få ett litet kylskåp så att jag inte behövde gå genom hela ministeriet med de klirrande glasen. Men nej, han ville att alla skulle veta att ”nu börjar det”.
– Om det kom en ambassadör på besök klockan åtta så blev han bjuden på konjak. Alla klarade inte av att dricka ur och jag gömde glasen bakom gardinen innan nästa gäst kom.
De halvdruckna glasen dög bra åt törstiga tjänstemän på ministeriet. Om det inte fanns officiella gäster att tillgå så kommenderades ett gäng från Utrikesministeriet till kanslichefens rum.
– Han drack aldrig ensam. Om ingen fanns till hands så fick jag hålla honom sällskap. Jag behövde inte dricka, men jag skulle sitta med.
Det dracks friskt på arbetstid och Pasanen minns väl tragedin med en ung sommarhjälp som fick smak för det glamorösa livet med sprit varje dag. Det slutade med alkoholism och en förtidig död i alkoholförgiftning.
– Jag hade ett plastfat redo under skrivbordet ifall någon av gästerna började må illa. Bunta hade aldrig sådana problem.
Om inget besök var inprickat brukade Wahlroos roa sig med att ta emot sina underlydande med råa kommentarer i stil med ”jaså, du din idiot tänkte också komma på jobb”.
– Han älskade att skälla på folk så att andra hörde.
Till förmiddagsrutinerna hörde ett utdraget besök på närbelägna puben Pataässä.
– Han gick alltid med någon kompis. Om ministern skulle ha tag på honom måste jag ringa krogen eller skicka någon vaktmästare eller chaufför efter honom, mobiler fanns ju inte.
Gänget runt Wahlroos hade också tillgång till en så kallad ”dagsadress” där man ostört kunde träffa sitt damsällskap.
– Därifrån kunde han ofta ringa och berätta vem han var tillsammans med. Han briljerade gärna. Bland kvinnorna som frekventerade lägenheten fanns kända damer.
– Men fast han var hur lullig som helst så blev han spiknykter i samma sekund som han slog klubban i bordet och öppnade något möte på ministeriet.
Till dagsrutinerna hörde också Wahlroos privata studier i franska.
– Varje dag satte han sig ner med en ordbok och den franska utgåvan av Det Bästa. Han läste en kvart och då skulle jag se till att ingen kom och störde honom, inte ens den personliga assistenten fick komma in.
– Han ville sällan tala i telefon. Det var bara med några personer han orkade föra längre samtal, annars var det bara ”ja”, ”nej” och ”hej” och luren på.
Till sekreterarens sysslor hörde också att ta hand om högen med smutstvätt. Skjortor och kostymer konsumerades i rasande takt och skjutsades till och från tvätteriet med chaufförer och vaktmästare.
Tre år jobbade de två tillsammans. Sedan klarade inte Pasanen av att kombinera ensamförsörjarrollen med Wahlroos strikta arbetstider. Hon minns hur Wahlroos hjälpte henne till ett byråsekreterarjobb i Los Angeles.
– Jag saknade betyg i engelska fast jag talade språket flytande. Jag frågade Bunta om han låter mig åka. När föredragande tjänstemannen kom med listan som upptog sextio sökande tog Bunta och rev den. ”Pasanen åker till LA”, sade han och saken var slutbehandlad.
– Jag var tacksam för min sons skull. I USA fick han gå in en skola som upptäckte hans matematiska begåvning. Senare kom han att doktorera och föreläsa bland annat i Berkeley.
– Jag skäms inte att berätta historien. Alla andra var ju också där på liknande meriter.
