Jag känner att det här börjar bli orimligt. Mycket vatten (!) har runnit under broarna sedan jag bestämde mig att posta nåt i denna blogg. Jag har haft en del bra uppslag, men när jag sätter mig framför datorn är de som bortblåsta. Och denna press! Den första bloggen du skriver måste bli riktigt riktigt bra brukar jag tänka. Sen kollar jag mejlen, läser dn och kollar svt-klipp, och sen är man helt tom i huvudet när jag ska blogga. Nu motverkar jag debutångesten genom att bara skriva en medelmåttig text. Så sänker jag både era och mina förväntningar om jag, mot förmodan, får fortsatt förtroende.
I helgen har mina föräldrar Anita och Bengt varit på besök. Mycket trevligt. Två stora bomber släppte mina päron under vistelsen:
1) Min pappas kusin Inge brukar inte säga de-vet-du-la-bengt!
Utan istället du-vet-la-hur-de-ä bengt!? Inges fru Eivor brukar då fylla i på ett konstaterande manér: Du vet hur de ä bengt! eller helt enkelt Så äre mät!
2) Sommaren 2001 var jag och bodde hos bekanta i USA. Chuck och Sue Koser var det par (med utflygna barn) i övre medelåldern, övre medelklassen med egen segelbåt, jetski, städerska och ismaskin som jag bodde hos. Ett väldigt borgerligt par i staden Syracuse (det mindre kända) i delstaten Indiana, mitt bland majsfält, golfbanor och K-Marts med särskilda parkeringsfickor för Amish-vagnarna.
För att göra en lång historia kort, Chuck Koser har blivit bög, fagott, fikus. Mannen som lärde en ung revolutionsromantiker från "socialist-sweden" att spela golf och blanda Long-Island-Ice-Tea och som brukade fråga "did she turn you in to a man?" om jag berättat att jag mött någon flicka. Han har alltså lämnat stackars Sue och flyttat ihop med nån gubbe. Vem fick segelbåten? Vem fick gasolgrillen på balkongen mot sjön? Vem fick bilarna? Vem fick den rosa soffan med tjugo kuddar (ganska självklart...) ? Många frågor hänger i luften.
/Boris
No comments:
Post a Comment