Det var först i onsdags som jag på riktigt kände mig som en en invandrare. Det var dags för ett EM-kval och Sverige skulle med 6 linblonda reserver och 5 mörkhåriga dito spela mot ett gäng stenhårda islänningar. Jag och två svenska kompisar gick tlil fotbollspuben och blev så hänvisade ner till källaren. Där satt alla Bergens exilsvenskar och tryckte. Man kände en smahörighet i ett annat land. Jag förstår nu varför chilenska-, finska-, italienska- och somaliska föreningar runt om i landet alltid är fullsatta. Vi sökte oss till varandra för att känna en gemenskap som inte står att finna någon ananstnas. Det kan också finnas ett spuriöst samband som stavas f-o-t-b-o-l-l. Men där i källaren var allt som vanligt - Daniel Andersson passade i sidled!
Appropå Nobelpriset - såg inte Horace lite surmulen ut när han (på 7 språk) skulle förkunna årets litteraturpristagare. Visserligen skrek någon "äntligen" och det tror jag värmde i hans iskalla lekamen men det som, enligt min åsikt, verkligen var rostaggen i lejon-Horaces tass var det faktum att det på inga sätt går att yttra Orhan Pamuk med samma självklara überadliga finess som namnet "Harold Pinter"!
/H
1 comment:
Ja, jag fattar inte hur Horaset kunde gå med på att utse en pristagare med ett namn som inte går att uttala superpretentiöst.
H - tack för vykortet förresten.
/D
Post a Comment