Med detta inlägg tänkte jag försöka starta en serie inlägg som ni gärna får fylla på. I inlägget beskriver man helt enkelt något man gillar, stort som smått, högt som lågt, stort som smått - gärna käpphästar i livet.
Jag tänkte inleda med att hylla det effektiva berättandets konst. Jag har säkert sjungit dess lov tidigare, men känner att jag inte tjatat om det på ett tag, käpphästen hade nästan fallit i glömska. Tills jag häromdagen plockade ner boken Doppler av Erlend Loe från Mads bokhylla. Jag har läst en del av Loe förut, men av någon anledning inte lyckats riva av Doppler tidigare.
Boken är, som ni säkert vet, en mycket underhållande, absurd historia, både ytlig och djup på samma gång, och - inte minst - berättad på ett föredömligt effektivt vis. Och då menar jag inte att Doppler är en fantastisk bok, men att på dryga 150 sidor lyckas Loe säga och berätta mer än vad de flesta andra lyckas mjölka ur sina hjärnor över 570 sidor.
I dessa tider känns det extra angeläget att uppmärksamma det effektiva berättandet och hylla dess utövare. Nuförtiden ska ju allt dras ut och förstoras i astronomiska längder och bredder. I Hollywood är det tydligen dödstraff för filmer under 3,40 h, och teve-serierna ska helst aldrig ha ett slut, de ska pågå för evigt, helst ska de ha fyra, fem icke-slut. Och gärna några menlösa spin-offs. Säger jag svenska Melodifestivalen (den femte årstiden!) och trenden med Lars Norén-tjocka memoarer så behöver jag inte ens förklara närmare vad jag menar.
En bra, effektiv, berättare lyckas berätta en historia, bygga upp en värld, skapa en stämning, utan att behöva sätta ord på varje känsla, färg, rörelse, konversation. En stor del av historien kan förmedlas mellan raderna och orden.
Med vissa undantag så gäller således följande: Böcker ska inte behöva överstiga 300 sidor. Filmer ska inte behöva överstiga 1,50 h.
Tack, men nej tack. Inget onödigt ord- eller bildbajsande.
11 comments:
Oj jag anar en kommande polemik i det Boriska/Dagganska hushållet.
...säger han med det längsta inlägget i mannaminne.
Jag anar av tystnaden här inne att Mats kokar av ilska...
Väl rutet daggan!
/J (som försöker ta sig igenom den evighetslånga bok han lånat av Boris)
Nja jag håller med D om att effektivt berättande är av godo men jag måste ändå (då Boris är frånvarande) slå ett slag för tegelstenar.
Ibland är det gött att börja läsa en riktigt tjock bok med vetskapen om att man har flera hundra sidor njutningsfylld läsning kvar. Jag har nog lite av en gourmand-inställning här: klarar författaren av att hålla uppe nivån så är det bara att köra på.
Med detta sagt så håller jag dock med dig om att onödigt förlängade (av typ Avatar) är en styggelse. Klarar man inte av att göra en bra film på 1,30 så lär man inte kunna göra det på 3,40 h heller.
En sista anmärkning (till bloggens längsta kommentar) är att jag också anar en mot-trend, snuttifiering, där nyheter, artiklar etc. ska göras kort och lättbegripligt för dagens stressade människor.
Jag har inte svarat på Olfos påstående eftersom jag inte riktigt själv vet/minns var jag står nånstans. Jag gillar både Loe och Avatar? Är det normalt? Jag är inne lite på Stafalafels spår här, en hög nivå får gärna vara för evigt. Pampiga filmer ska för övrigt vara över tre timmar, basta!
Boris jag tror det är miljöpartisten i dig som gör att du gillar Avatar!
Ângående något helt annant hoppas jag att ingen, framförallt inte Olfo har missat den geniala bloggen Lou Reed i Tweed
Nu kom han fram. Äntligen. Mastodontfilms-Mats
Oj det var jättelänge sedan jag hörde en Nile City-referens. Det gjorde min dag.
Jag uppskattar bloggen Staffan.
Annars håller jag nog mest med Daggan. Jag satte ner foten och sa att jag inte ville ha julklappsböcker på över 300 sidor. Detta på förekommen anledning efter julen 08's sidbohnanza med både Europas historia och Shantaram.
Olfo är ju expert på referenser till 90-talshumor. Tyvärr leder detta ju inte alltid till framgång hos kidsen.
haha...framförallt gillar jag Gudrun Ensslin i pennskrin.
ps. Jag ska aldrig mer läsa en bok på mer än 200 sidor.
Post a Comment