Det var inte antrax!

Det återstår bara att konstatera att överraskningar i brevlådan, det får man ta mig fan alldeles för sällan. Och det är på nåt sätt bättre än julafton. Om det, rent hypotetiskt, landar ett brunt stoppat kuvert på hallgolvet tänker man kanske först att det nog kommit fel. När man ändå ser att adress och mottagare stämmer börjar man fundera över vem det kan vara ifrån, och vad det innehåller. Till skillnad från julafton har man inte en aning. På julafton står det på paketet vem det är ifrån, och även i fall där det står till exempel tomtemor brukar man medelst enkel logik kunna lista ut vem som står bakom. Med ett brunt kuvert däremot, famlar man i blindo. Vad ryms i ett brunt kuvert? Man skakar, lyssnar och känner efter. Kan det vara antrax? Men antrax känns så nollnoll-tal, det kan nog uteslutas. Är det ett foto på något obskyrt nyfött barn från någon avlägsen släkting. Antagligen inte. Återstår att öppna. Man samlar sig. Men inte tillräckligt för att öppna på korrekt sätt, istället rivs kuvertet upp på ett sätt som sprider ludd (vem visste att stoppade kuvert var stoppade med ludd?) över större delen av lägenheten. Ut ramlar en slips, motbjudande till den grad att det blir oemotståndligt charmerande, och en skiva, med textraderna:

Det är skönt att va' här när värmen är kommen,

speciellt i juni och juli,

Det visste redan Erik av Pommern

att det här är stan att ha kul i

Med dessa godbitar följer ett vykort, med en handstil som enbart kan ha åstadkommits av en läkare med parkinsons eller av en Malteit under inflytande av stora kvantiteter champagne. Hur det än må vara med den saken:

TACK!