Filmrecension: H:r Landshövding

En och en halv timmes närstudie av en gubbig pamp – i svartvitt. Det är ju upplagt för fnosk på högsta nivå. Känns som att regissören Måns Månsson hade gjort en film enbart för Malte-gänget. Med andra ord hade jag väldigt höga förväntningar på den här filmen, vilket ju ofta bäddar för ett antiklimax av det slag som endast sker i Boris hemtrakter.

Men. Alla förväntningar infriades, med råge. Dokumentären H:r Landshövding har allt man kan kräva av en film – ja, av livet självt.

Anders Björck är lika fantastiskt briljant och elegant som totalt bisarr och självgod. Med håret på svaj och almanackan i högsta hugg (modernt tjafs som datorer och mobiltelefoner verkar han inte vilja befatta sig med) rattar han alla viktiga beslut och evenemang i Uppsala län. Vi får följa honom när han träffar kungligheter och ambassadörer, hyllar Linné och planterar ekar. Det blir en magnifik skrattfest. När Björck i full kostym går och sår på en åker, men ser ut som att han samtidigt bestiger Kebnekajse, skrattar jag så att jag gråter.

Men filmen har också ett tänkvärt djup. Den ger en inblick i ett politiskt ämbete och en politisk klass. Den lyfter också fram något som verkar vara något nästan allmänmänskligt, nämligen viljan och behovet av att fira saker, att hålla högtidsstunder. Ett mänskligt beteende som när det synas på detta sätt ter sig både vackert och tragiskt.

Hela filmen är svartvit och grynig. Och vacker. Man sugs in i de mörka, dämpade, bilderna och vaggas med i det långsamma tempot. När kameran följer Björck när han vandrar genom en källarkorridor i två minuter blir man som hypnotiserad.

Den enda invändningen skulle kunna vara att lätt lomhörda personer som undertecknad ibland kan ha lite svårt att höra vad gubbarna diskuterar när de samtidigt tuggar ost-snittar och catering-personalens silverservis slamrar i bakgrunden.

Sådär, nu har jag gett er också väldigt höga förväntningar på filmen. Se den och stilla ert fnoskbehov för år framöver.

Betyg: M M M M M