Tidigt som attan lämnar jag Vildanden med "Världens Största Väska". Det är dock just storheten på denna som nästan stjälper mig. När jag är framme på Kastrup och ska checka in får jag en sån här:
Jag blir på dåligt humör och frågar den danska kvinnan (eller kanske händer detta bara i min idévärld) om hon inte har någon skam i kroppen, minns hon inte Kalmar-krigen? Först bränner hennes gelikar ihjäl folk och sen några hundra år senare ska hon bötfälla mig. Jag avslutar samtalet med Ernst-Hugo röst och säger "i Lund, där åker alla med 7 kgs övervikt och det är ingen som finner det ett dugg konstigt". Efter att säkerhetsnissarna lagt sina smutsiga labbar på Alva (inte Maud) hamnar jag på planet. Bredvid sitter en tjock amerikan med tvångstankar och flygrädsla. Han mumlar under halva resan meningar för sig själv. Jag somnar. Väl framme på flygplatsen i Bryssel hoppar jag på ett tåg. Här skulle J ha stormtrivts. Konduktören var myndig, korrekt och språkunnig. Och hade skärmmössa.
Vagnens inredning var murrig och hade fina dekorationer med hästar:
Framme i Bryssel tog jag en taxi och utanför
bostaden fick jag se den första hundskiten. Jag blev sentimental och tog ett kort.
Snipp snapp snut...
6 comments:
Länge leve Ernst Hugo Järegård.
Ett fyrfaldigt leve. Hurra Hurra Hurra Hurra!
Du är den nye Jack Keroac, Hajjis. Jag känner att ditt bloggande från kontinenten kan bli en riktigt mustig road trip - snabba vändningar, spännande dealjer (t ex bajs) och bisarra människor.
Bra uniform! När kommer han till Förbundsrepubliken Tysklands huvudstad (dvs Bonn), så att vi kan kolla om det står någon bakom en stolpe?
Alva?? (Maud?)
ööööh, det kanske är bäst att Linda får veta nåt.....
...inte får veta nåt alltså. Om alva, flåt, jag menar Maud.
Post a Comment