Springsteen på Valle Hovin

Då skall vi se om jag inte skall kunna sammanfatta mina intryck av chefernas chefs intåg i Kristiania. Norska tidningar beskrev konserten som högmässa för 40 000 och det är egentligen en otroligt passande beskrivelse för det var närmast en religiös cermoni vi fick bevittna, med en man som frälsare, profet och guldkalv.

Coolast var nog när han begav sig ut bland publiken och samlade ihop banderoller med önskelåtar som han och E-street band sedan rev av. Bäst var när han lekte stomp the band (D, vår Lettermanexpert känner till denna lek där det gäller att komma på en svår låt som bandet inte kan spela), genom att plocka fram obskyra "Cover me" från Born in the USA. "I don't think the band even remember this one", "Look how nervous they are". Men nog kom de ihåg den och det blev kvällens höjdpunkt.

Det otroliga är att en man på 60+ orkar köra trettio låtar, i tre timmar, utan att det uppstrå döda partier. Han charmar publiken, låter sig tafsas på, höll händer, dor upp en fyraårig tjej på scen som fick sjunga refrängen till Hungry heart. Det slog mig att det liknade en presidentvalskampanj.

Som Bono en gång sa:
"They call him the Boss. Well that's a bunch of crap. He's not the boss. He works FOR us. More than a boss, he's the owner, because more than anyone else, Bruce Springsteen owns America's heart"