Upptäcktsfärd på Djurgården - eller vem drog ur proppen?

På morgonen lördagen den 10e maj i nådens år 2008 bestämde jag mig; jag skulle bryta ny mark. Gå dit ingen åtvidabergare vid namn Daniel nånsin tidigare gått. Jag skulle bege mig till vildmarken på Kungliga Djurgården.

Redan namnet skrämde mig - Djurgården. Vad kunde finnas där ute? Djur - vilka typer av djur? Blodsugande kossor, människoslukande myrslokar, läskiga gorillor små som duvor, eller kanske giraffer stora som lyftkranar? Tanken svindlade. Men jag hade bestämt mig.

Jag begav mig till Slussen. Därifrån går färjorna som tar en till den hemlighetsfulla platsen. Solen stekte, havet gungade. Vad hade jag gett mig in på? En skånsk familj var med på färjan. Nånting var konstigt med dem, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på det. Kunde varit att den yngste sonen - kanske blott tio år - hette Håkan och var mycket hårt hållen av någon som verkade vara pojkens farmor. Ett matriarkat. Håkan hade rött hår.

Vi mötte en hemåtvändande Djurgårdsfärja - helt tom. Vad hade hänt människorna som åkt till Djurgården med den? Strax innan vi nådde Djurgårdsbryggan passerade vi ett övergivet tivoli. Jag fick kalla kårar.

Jag bestämde mig för att gå österut. Efter en stunds vandrande nådde jag en träbro. Jag stannade och funderade på om jag skulle våga gå över. Runt omkring låg slitna varv. Jag tyckte mig nästan höra röster talandes på arbetargöteborgska. Men kunde det vara möjligt - ingen människa syntes ju till. Jag gick över bron och upp på holmen den ledde till. Jag följde vägen åt höger. Fler och fler slitna varvsindustrier.

Helt plötsligt chockades jag av en sällsam syn. En gigantisk giraff av stål. Den stod och vakade över ett stort hål i marken i berget. I hålet vilade ännu ett monster av stål. En enorm båt, stor som femton blåvalar och tolv sälar. Men båten låg inte i vatten, hålet var helt tomt, torrt. Båten såg ut att sväva i sin stengrav. Mitt blod frös till is. Skulle jag våga närma mig platsen? Nyfikenhet och upptäckarsjäl ställdes mot rädsla och en rationell tanke om att bättre fly än illa fäkta. Upptäckarviljan vann.

Jag närmade mig fartyget. Kom allt närmare, sakerna började bli verkliga och lättare att bergipa. Men då

svängde allt. Båten visade sig vara ett enda myller av rör och kranar - det måste förvaras hemska gaser och oljor däri. I samma stund såg jag två saker. En stor skylt på fartyget påminde besättningen om att inte röka, då kunde ju hela båten - ja hela Stockholm - sprängas i luften. Jag såg också ett gäng människor stå som besatta i ring kring en eld. En krum äldre man sprutade någon slags rök på elden, en slags seans antagligen. Jag vände mig om igen och tittade på båtens däck. Där stod nu en man. Han tog fram en cigarett. Sedan såg jag honom ta fram en tändsticka och göra sig beredd. Men då hade jag redan hunnit reagera i panik.

Jag flydde.