Tre tankar om tåg

Detta inlägg blir inte en uppföljare till Bodil Jönssons hemmapsykologiska bok, något titeln kanske skulle antyda. Istället vill jag ta tillfället i akt att filosofera lite kring stalins järnvägar som jag den gångna helgen haft möjlighet att närmare studera. I allitterationens namn har jag (som rubriken antyder) valt att dela in min betraktlse i tre delar i stigande fascinationsordning:

1) Störande objekt: Vem har sagt att det är okej att se på film med ljudet på så att hela vagnen skall få dela ögonblicket då herr Willis utbrister "yippe-kay-ey"? Detta är helt ofattbart. Något som däremot övergår mitt förstånd i ännu högre skala är att man kan finna nöje i att supa sig full på ett tåg. Finns det något mer störande än ett grabbgäng som osar alkohol och skränar hela vägen mellan Varberg och Älngelholm? Nej.

2) Telefonsamtal: Folk som lämnar ut sig och sitt privatliv fullständigt upphör heller aldrig att fascinera. På väg upp till Götet hade jag glädjen att få ta del av följande konversation mellan en 19-årig finnig jätte och hans flickvän i andra änden av telefonluren. "Jag kittlar dig nu", "Killi, killi, kill", "Du ser, du skrattar ju bara jag säger det". Därefter blir han uppenbarligen uppmanad att sjunga en liten stump för henne, varpå han med målbrottsstämma börjar nynna något oidentifierbart. Fler höjda ögonbryn bland SJ:s passagerare har nog aldrig skådats.

3) Tågstopp: Här måsta jag säga mig vara enig i herr Berglin som i en SvD stripp för en tid sedan lanserade teorin att ingenting förenar vilt främmande svenskar som när x2000 har bromsproblem och man står still mitt i någonstans mitt i Småland. "Var är vi?", "Jävla SJ", "Detta händer alltid", "Att man inte kan bygga tåg som tål kyla", "Vad sa han i högtalarna?"

Varje tågresa är ett äventyr.