När man befinner sig i utlandet uppkommer gärna tankar och funderingar om Sverige och svenskhet. Fick nyligen tips om en låt av Sveriges egen favoritmusiker Evert Taube ( i stark konkurrens med Bachi-Bellman). Stycket heter "Jag är fri, jag har sonat" och texten går som följer:
"Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär -
och då vet man hur illa det går.
Men uti Buenos Aries jag borde ej gått
på den illa beryktade krog,
där kreolskan stal hyran jag ut hade fått
och där negern fördärvad jag slog"
Första frågan som uppkommer är naturligtvis huruvida alla texter av Taube är självupplevda. Minns man den så kallade Taube-debatten för nåt år sen, (då bla. Margareta Winberg anklagade Taube för sexistiska texter) undrar man vidare hur fan karln kommer undan med att skriva låtar om sexköp och dråp av på svarta män och ändå förblir så otroligt populär. Var tidsandan annorlunda eller räcker en snygg scarf och en gitarr för att man ska komma undan med det mesta? Flera andra frågor uppstår också i min hjärna. Vart går gränsen för vad inte ens nationalskalden Evert skulle komma undan med? Folkmord?
Trots den tvivelaktiga moralen i många av Taubes verk måste jag erkänna att jag finner karln oerhört festlig och det är jag nog inte den enda svensk som gör. Kanske ligger svaret i en kombination av lika delar oemotståndligt gubbfnosk, naturromantik (i det här fallet främst Sydamerika/Provence/skärgårdsidyll) och trevliga melodier.
Jaja, vad vet jag. Lämnar frågan öppen till kamratföreningen "Pol magare spekulerar".